Det mångkulturella sverige

När började Sverige bli en mångkulturellt samhälle?

Sveriges resa mot att bli ett mångkulturellt samhälle kan spåras tillbaka till efter andra världskriget. På så vis har vi fått en förortssociologi och -journalistik, som låter 1970-tal och 2020-tal glida in i varandra: från betongförort till rasifierat ghetto.

Antingen tar ni för mycket hand om de här andra kulturerna eller så tolererar ni dem bara.

Det där var för 22 år sedan. Ledande figurer i främjandet av mångkultur var invandrare själva, som ester och judar, som var fast beslutna att bevara sin kulturella identitet i ansiktet på assimilering.

Vad innebär det att Sverige är ett mångkulturellt samhälle?

Den centrala aspekten av mångkultur är den normativa acceptansen av mångfald, inklusive etnicitet, kultur och religion.

Denna dynamik kan skapa en ond cirkel där fördomar förstärks och gränserna mellan ”oss” och ”dem” blir allt mer uttalade. Regeringen lanserade Mångkulturåret och när det invigdes var jag på ett seminarium i Malmö, där vi som deltog uppmanades att fästa utdelade tygbitar på den plats på kroppen där vi starkast kände av våra egna fördomar.

Men Sverige idag är ett paradoxalt land, eftersom segregationen ökar, och medan människor har rätt att bevara sin kultur, kämpar de för att hitta jobb om de inte kan tala språket.

Vilka är de praktiska motsägelserna i det mångkulturella projektet?

Det mångkulturella projektet bär på vissa praktiska motsägelser.

I ett mångkulturellt samhälle som Sverige är det viktigt att vi reflekterar över vår egen roll i att skapa ett inkluderande samhälle.

Men när rädslan riktas mot en specifik grupp av människor, leder den ofta till stigmatisering och utanförskap. Många letade snällt efter sina fördomspunkter, men jag stoppade tyget i fickan och kände mig beklämd och en smula förnedrad.

Förtjänade inte integrationsproblematiken ett större allvar än så här?

Även om mångkulturbegreppet mer eller mindre glömts bort kan man med facit säga att Mångkulturåret förebådade – eller snarare var en del av – en mera allmän vindkantring i samhället, där det kom att beskrivas som progressivt att intressera sig mer för människors utseende och härkomst än för deras idéer och handlingar.

För att förändra detta måste vi börja med att medvetandegöra våra egna fördomar. Att hitta en balans där mångkulturalismen inte bara är en moralisk princip utan också en praktisk verklighet är en av de största utmaningarna Sverige står inför.

Svenskhetens nya ansikte i en mångkulturell era

I takt med att samhället förändrats har även bilden av vad det innebär att vara svensk utvecklats.

MCB leddes då av en ytterst konservativ samling äldre män, som snart visade sig företräda endast en marginell grupp bland muslimerna i Storbritannien.

Så vem talar för vem i dagens parallellsamhällen?

Mitt intryck är att medierna letar efter personer som säger sådant som medierna vill höra, ungefär som samhällsforskare placerar sitt studiematerial i en redan fastställd tolkningsram.

De drabbas av en dubbel börda: inte bara bär de på sina egna utmaningar, utan de måste också hantera samhällets fördomar och rädslor. Hur Sverige ska navigera dessa komplexiteter och fortsätta sin utveckling som en mångkulturell nation är en fråga som fortsätter att forma det offentliga samtalet och bidra till en ständigt pågående evolution av idéer och värderingar.

Begreppet kan ju betyda det mesta från samhälle till släktklan och döljer ofta ett förtryck.

De som trädde fram som talespersoner för stadsdelen eller bostadsområdet, så kallade community leaders, var för det mesta självutnämnda och deras värderingar lika ofta djupt konservativa, menade Yasmin Alibhai-Brown. Å ena sidan finns en strävan efter att bevara kulturell särart, å andra sidan en ökande segregation och svårigheter på arbetsmarknaden för de som inte behärskar svenska.

Hos beslutsfattarna uppstod behov av att finna representanter som kunde tala i andras, exempelvis förortens eller muslimernas, namn. För Bhikhu Parekh var det uppenbart att en västerländsk, eller eurocentrisk, världsbild begränsade synfältet och att ingen tradition eller kultur borde anses bättre än andra. Han betonade att individen är en social konstruktion och att många icke-europeiska kulturer knyter samman individerna på ett sätt som för dem är oundvikligt och omöjligt att förändra.